lördag 11 augusti 2012

Ekologisk byggnation i Mundekulla!

Historik om Mundekulla
Mundekulla Kursgård inköptes 1998 och bestod av en mangårdsbyggnad, ett kokhus och en ladugård samt 8 ha betesmark. Huset hade stått tomt i 12 år och det regnade in i alla rum. Ett omfattande restaureringsarbete genomfördes och därefter har ytterligare 2 stora byggnader uppförts på sammanlagt 800 kvm, 20 rum, konsertlokal och en matsal. Hela anläggningen är byggd med ekologisk profil och har erhållit en rad olika priser och utnämningar. Verksamheten lockar ca 2000 gäster/år på kurser, retreater, festivaler och konferenser. Läs mer om Mundekulla nederst i denna artikel samt på www.mundekulla.se Nu följer en kort redogörelse för Mundekullas senaste tillskott på gården, nämligen en hus byggt av lera, koskit (!!) och halmbalar!
Halmhuset
Ler och halmhusbygge !
Jag ville egentligen göra ett runt hus, men jag insåg att det skulle bli svårt med fönster och dörrar samt att halmbalarna ju faktiskt är fyrkantiga!! Jag beslöt mig för att göra det sexkantigt med rundade hörn, men hur ritar man upp ett sexkantigt hus så att alla tårtbitar blir lika stora?
Min granne Peter Frederiksen, Gröna vågaren från Köpenhamn har kluriga svar på det mesta så jag följde hans råd enl. följande. Väggarna skulle vara 2,60 m långa så jag klippte till ett snöre och satte en spik i ena änden. Spiken trycktes ner i jorden på husets mittpunkt och längst ut på änden höll jag en upp och nervänd plastflaska med mjöl i som sakta sipprade ut på gräset och skapade en cirkel då jag gick runt. Därefter satte jag spiken där ett av de 6 hörnen skulle vara och drog en halvcirkel som korsade ursprungscirkeln på två ställen. Sedan flyttade jag spiken till dessa båda hörn och gjorde likadant igen och två nya skärningspunkter uppstod och slutligen fanns det 6 skärningspunkter på ursprungscirkeln. Här grävde jag ner plintar som stack upp ca 20-30cm ovan jord där golvstommen sedan spikades.  Hästarna var dock väldigt förtjusta i mjölet så cirkeln försvann lite för varje dag.

Jag tog hjälp av min snickarkompis Andreas för att göra trästommen och vi valde att göra att japan inspirerat välvt tak. Dels för att det skapade en skön känsla men framför allt för att för att takfoten behövde gå tillräckligt långt ut för att skydda ytterväggarna och med tanke på att det var ett brant sluttande tak så skulle takfoten skymt fönsterutsikten om vi inte ”böjt upp det”.
De flesta halmhus utgår från en regelstomme som bär upp konstruktionen. I USA byggs däremot även halmhus där balarna i sig utgör en bärande stomme men de måste vara väldigt hårt pressade för att det ska fungera och det är dem i regel inte i Sverige.

Peter sågar till Halmen
På jakt efter halmbalar!
Eftersom mitt bygge påbörjades våren 2011 skulle det vara bättre att ha köpt in balarna hösten 2011. Nu fick jag förlita mig på att hitta halmbalar från fjolårets skörd, vilket inte var det lättaste..  De flesta bönder gör numera ensilage eller stora halmbalar men jag ville ha balar i mindre format då de är lättare att hantera och ”bygga med”. Efter mycket sökande hittade jag en gård på södra Öland (15 mil från Mundekulla) där jag köpte 100 balar. De kostade 9:-/st och var 60 cm långa, 50 cm breda och 40 cm höga. Med tanke på att väggens yttermått var 2,60 så räckte det med 4 balar på längden (4 x 60 = 240 cm). Balarna möttes då på väggarnas insida (ca 240 cm) medan det blev ett hålrum i ytterhörnen. För att leran skulle fästa bra satte vi hönsnät både på insidan och utsidan och då kunde vi packa ner löshalm i ytterhörnen. Om det hade varit ett kvadratiskt hus tror jag inte hönsnätet hade behövts i samma utsträckning, men i detta fall skapade det bra stabilitet.  Att fästa hönsnätet på balarna är som när de sju dvärgarna syr askungens klänning, dvs någon står på insidan av huset och någon annan står på utsidan och sedan har man en ca 1 meters ”nål” i stål med ett nålsöga i änden där snöret binds fast. Sedan syr man fast hönsnätet och det krävdes tid och tålamod men alla som sett Askungen vet ju också att man kan åstadkomma mycket när man hjälps åt och dessutom sjunger en sång under arbetets gång. Vi arrangerade nämligen två helgkurser i halmhusbygge så vi var upp emot 15 personer som hjälptes åt att ”sy”.


Halmbalarna kommer på plats
Innan vi lade balarna på plats slog vi in trädymlingar (pinnar) i golvbrädorna. På dessa trär man på det första varvet med halmbalarna. Nästa varv läggs omlott d.v.s. så att de täcker skarven på halmbalen under, utifrån samma princip som man lägger tegel. Detta innebär att man måste dela på vissa balar. Då tar man åter hjälp av ”synålen” och sticker in denna på mitten av halmbalen och binder om nya snören sedan klipper man av ursprungsbandet varpå den faller i två mindre bitar. När vi nådde upp till översta balen fick vi fylla i med löshalm för att få det tätt. Efter vartannat skifte lade vi även en masonitskiva och sedan slog vi in trädymlingar genom masoniten ner till den nedersta balen och slutligen blev det som en enda enhet.  På den vägg som inte hade något fönster gick det enkelt, men på de andra väggarna fick vi först spika en träkonstruktion för fönstren (se bild) vilket var ganska tidskrävande. Eftersom trä rör sig behövde träkonstruktionen vara inbäddad i halmen för om den ligger för ytligt så uppstår det lätt sprickbildning i leran. Det innebär att utanpå all halm och trä så är det 10 cm lera, vilket innebär att det inte går att spika något på väggarna eftersom spikarna inte fäster i leran. När alla balarna var på plats sågade vi med elmotorsåg och häcksax så att ytan blev jämn på såväl in som utsida.
Andreas vilar i Halmen
Lerinpackning!
Leran köpte jag från Horns tegelbruk utanför Skövde. Det finns på närmare håll men eftersom min vän Lasse från Kalmar också behövde lera så vi delade på ett lass och därmed även frakten. Fördelen var att han hade byggt sitt hus med lera som han köpt därifrån så han kände till konsistensen och proportionerna för blandning av just den leran. Det kan nämligen skilja sig från plats till plats beroende på hur lerrik den är. Blandningen brukar dock utgöras av vatten samt 25 % lera, 50 % fin sand och 25 % ”fiber”. Fibrerna består av halm, kutterspån eller ko-/hästskit. Lasse hade inte använt ko- eller hästskit på sitt hus medan mina vänner Pär och Sarah Norrby Wallin från Växjö hade utgått från den principen. Jag följde Pär och Saras variant och det blev mycket hästskit som hämtades upp från hagarna på området. Leran lades sedan i tre lager och om man vill ha en fin yta på det yttersta lagret är det bra med ko- eller hästskit för det är väldigt finfördelat fiber, då det tuggats av djuret vilket bidrar till en jämn yta, istället för att halmstrån syns i putsen. 

Vi lade först leran i ett vattenbad (badkar) dagen innan så den skulle suga åt sig fukt och lösa upp sig. Att göra lerblandningen kräver bra utrustning och först hyrde jag en tvångsblandare (jmf cementblandare) från en byggnadsfirma men blandningen blev inte tillräckligt bra och det tog lång tid då ”armarna ” rörde sig för sakta. Lasse hade mött samma problem så jag hyrde hans nyinköpta tvångsblandare istället och det krävde tre starka karlar för att lyfta den, men det visade sig gå mycket bättre. Under hösten hann vi med att lägga två lager lera på utsidan innan vintern kom. Det tog lång tid för den att torka under höstens kyliga dagar och nätter, men det viktigaste var att halmen hann täckas av lera inför vintern, så för säkerhets skull täckte jag ytterväggarna med presenningar under vintermånaderna. Det var en fröjd att plocka av presenningarna i april 2012 och lägga på sista lerputsen. Nu torkade leran mycket snabbare och sprickbildningen som uppkom i samband med torkningen såg till en början oroväckande ut (se bild), men det är befriande att arbeta med naturliga material för det var egentligen bara att pensla på med vatten och täppa igen sprickorna. 

Välkomnande entre med kluvna tegelstenar

Förstugan
Halmbalar i alla ära men väggarna blir ju närmare 70 cm breda och jag ville ha en liten förstuga på huset. Det hade blivit en väldigt trång passage med så breda väggar så där spikade jag en vanlig regelstomme. För några år sedan byttes taket på kyrkan i Långasjö (5 km) varpå jag fick de gamla takspånen av ek hemkörda till mig. Dessa kommer att pryda förstugans yttervägg då många kyrkor traditionellt sett haft ekspån både på tak och ytterväggar, så det ger en speciell karaktär till huset (se bild).
Nu återstår bara tegelpannor och målning!
Golv och tak!
Jag hade ett 20-tal balar kvar när väggarna var klara så dessa fick utgöra isolering i golvet.  Andreas tyckte dessutom att det fungerade utmärkt som säng så det blev långa vilopauser den arbetsdagen (se bild). Innertaket isoleras med ekofiber (återanvänt tidningspapper) och jag har fått 1000 små lertegelpannor. På golvet i förstugan lade jag återanvänt lertegel som jag lät klyva på mitten så det blev ett riktigt fint golv. Dessutom är det i söderläge med mycket solljus så det fungerar även som ett värmemagasin som värms upp av solens strålar och lagrar värmen under nätterna. Det blev supersnyggt och harmoniskt, inte minst med tanke på att både golvet i förstugan, väggarna och takteglet är av lera och övriga beståndsdelar i huset är halm och trä. 100% naturmaterial !!

Takspån från Långasjö Kyrka
Summering
Jag har insett att jag har ganska begränsad kunskap om det mesta i livet och därför är det extra viktigt med bra nätverk och kunniga medarbetare. Jag tror hela Mundekulla visionen har byggts upp utifrån denna princip. Jag vill därmed tacka alla som varit med och bidragit till halmhuset, kursdeltagare, kursledare och hantverkare. Expertkunskapen har försetts av Pär och Sara Norrby Wallin från Storkeboda (Växjö) som byggde ett av Sveriges första halmhus i mitten på 90-talet samt Lasse Andersson som byggt ett fantastiskt vackert halmhus utanför Söderåkra (Kalmar). Andreas i grannbyn är den som stått för grundkonstruktionen med stor hantverkskunnighet.  
Det har varit ett väldigt inspirerande och givande bygge. Byggnadsmaterialet är billigt men arbetsmomenten är mer tidskrävande såsom att putsa lera i tre lager, stapla halmbalar, göra fönsterkarmar o.s.v. så det hade nog varit billigare att bygga ett traditionellt hus med träpanel
.… men det var värt varje sekund!
Välkommen till Mundekulla!
hälsar Peter Elmberg

Vägen till Mundekulla (Bakgrund)

Mundekullahuset efter restaureringen 1998-2000
Under 1996 studerade jag Indianhistoria i USA och ett indiancitat som fortfarande ekar i mitt inre lyder enligt följande: ”Tänk sju generationer framåt inför varje viktigt beslut” Är det möjligt att bygga upp och en driva en verksamhet utifrån ett långsiktigt och hållbart perspektiv?

Vid min hemkomst från USA var jag fast besluten att byta livsstil och lämna staden varpå jag sålde mina ägodelar på torget i Lund och flyttade till familjens sommartorp i den Småländska skogen. Under ett år bodde jag i självvald ensamhet utan rinnande vatten och el i en stuga på 10 kvm. Jag odlade min egen mat, ägde varken cykel, bil, dator, telefon, radio eller tv och gick en mil till Emmaboda tågstation när jag skulle åka någonstans. När jag tillät mig att vara stilla och lyssna till mig själv föll saker plötsligt på plats i mitt liv. Jag hade under 10 års tid livnärt mig som trubadur och gatumusikant, men nu började jag skriva egna låtar. Under det första året i stugan skrev jag närmare 200 låtar som vuxit till det mångdubbla sedan dess. Det blev så enkelt när jag drog ner på tempot och började lyssna till mig själv. Det var ett härligt och inspirerande år på många sätt och jag övade på att göra så lite som möjligt och min enda dagliga rutin var att vandra i skogen.

En plats jag ofta besökte var det förfallna ödehuset i grannbyn Mundekulla som stått tomt i 12 år. Jag började fantisera kring möjligheten att köpa det men det visade sig att ägaren inte ville stycka av gården trots att han bara var intresserad av den omkringliggande skogen. Min pappa (uppväxte i grannbyn) försökte först avråda mig men började efterhand inleda samtal med husets ägare och efter 6 fikaträffar köpte vi gården våren 1998 bestående av 8 ha åker- och betesmark, mangårdsbyggnad, ladugård och kokhus i en paradisisk miljö för endast 250.000:- vilket många förvisso tyckte var ett överpris..

Byggnadsvårdsmässor och hållbar livsstil
Under de kommande två åren restaurerade i dess ursprungsstil från 1820-talet. Vi lyfte upp alla golvplankor, isolerade med kutterspån och lade tillbaka dem. Vi tog bort panelbrädorna och tätade med vindskyddspapp och spikade tillbaka dem, med de gamla återanvända spikarna!! Fönstren plockades ut och vissa bågar målades 9 ggr med linolja tills de fick tillbaka sin lyster. De handblåsta fönstren sattes tillbaka och vi vände bågarna upp och ner då vattnet runnit i samma riktning i 100 år och nog skulle de hålla 100 år till nu!! Takpannorna plockades bort och lades tillbaka efter att vi tätat undertaket. En bergvärme pump med ekologiskt reningsfilter installerades liksom urinseparerande toaletter och vi använde bara naturliga isoleringsmaterial såsom kutterspån och ekofiber. Den lokala tidningen gjorde en artikelserie om restaureringen som sedermera blev en bok vid namn ”Drömmen i Mundekulla”. Allt fler letade sig ut till den ensliga gården utanför Emmaboda 6 mil från Kalmar, Karlskrona och Växjö. Sommaren 1999 arrangerade vi en byggnadsvårdmässa med föreläsningar om bl.a. linolja, byggnadsteknik, rödfärgskokning, smide, fönsterhantverk och det kom ca 2000 pers/dag. Mässan arrangerades under 4 år och utökades med föreläsningar kring skogsvård, odlingstekniker, landsbygdsutveckling och besökarna vallfärdade till den lilla byn som vaknat ur sin törnrosa sömn. Vi arrangerade även en musikfestival 1999 och efter mina år som trubadur i rökiga pubar omgiven av mycket alkohol bestämde jag mig för att göra en drogfri Musikfestival med artister som skriver egen musik. Festivalen arrangeras årligen i mitten av aug och växer lite för varje år.
Återanvända byggnadsbodar
Vårt intresse för byggnadsvård och hållbar livsstil växte med åren och 2002 började vi inreda rum i kokhuset, 2005 byggde vi ytterligare några rum ovanför gödselstaden samt en restaurerade en hölada som värms upp av solceller. Efterhand växte verksamheten med kurser, retreater, festivaler, konferenser och vi kände ett behov av att bygga kontor och reception och kanske något rum till. Våren 2007 hörde vi talas om att kontorsmoduler skulle flyttas med kort varsel från forskningsbyn IDEON i Lund. Min pappa åkte och tittade på dem och samma kväll ringde han och sade att vi får 16 st gratis (10 X 2,60 x 16 st = 400 kvm) mot att vi flyttar dem innan slutet av veckan..
Jag var mitt uppe i ett arrangemang så jag svarade; javisst säg att vi tar allihop!!
Delar av vår skog hade blåst ner under stormen Gudrun och Per vilken sågades upp för en billig peng på ett mindre sågverk i bygden som användes till ytterpanel, reglar och takstolar. Jag hämtade gamla tegelpannor från 10 olika gårdar i byn och vi isolerade med sammanlagt 2 containrar kutterspån som vi fick gratis från sågverket. Rummen isolerades med olika typer av isoleringsmaterial såsom Ull (som fick namnet ”Ulla”), Lin (”Lina”), Hampa (”Hampus”), Kutterspån (Emil), Kork (”Ferdinand”), träfiberull m.m. Vi gjorde även en matsal för 60 personer och en liten spa anläggning vid namn ”Eco Spa” (Ecologica Spa), isolerat med Eko fiber –dvs tidningarnas negativa nyheter kom till användning och blev ”Happy News”! Dessa olika typer av isoleringsmaterial finns i allt större utsträckning i Sverige men vi har köpt in det mesta från Tyskland där variationsrikedomen inom ekologiskt byggande är betydligt större. I princip hela bygget vars skapat av återanvänt och ekologisk material och det som började med en liten stuga på 10 kvm hade vuxit till 1000 kvm under en tioårsperiod….


Vad kan vi lära av vår historia?
När jag flyttade till Mundekulla 1997 romantiserade jag mycket om hur det var när mina föräldrar växte upp i bygden på 40-50 talet. Det var liv och rörelse på varje gård, gemenskap och i allra högsta grad ett hållbart leverne, men så kom industrialismen, konstgödsel och ogräsbekämpningen, traktorerna, bilarna och resultatet av de senaste 60 åren är på många sätt bedrövliga. Jag har låtit hylla denna generation genom att bygga ett litet museum i Mundekulla vid namn ”Hästens liv på gården”. Här finns alla gamla redskap från min pappas gård som drogs av hästen, i form av slåtterbalk, bethackor, plogar, harvar, slädar och skrindor. Det är fascinerande att begrunda hur snabbt saker och ting förändras och det som en gång var modernt är högst omodernt några sekel senare. Det är viktigt att minnas vår historia men också fundera över vart vi är på väg och hur vi kan påverka vår samtid och inte minst vår gemensamma ”framtid”. Vi behöver skapa det bästa från båda världar.
Min drivkraft har varit att bygga upp och driva en verksamhet i enlighet med naturens villkor och jag är fullt övertygad om att det går att driva företag med ett framtidsperspektiv på minst 7 generationer även om jag bara börjat min resa på denna långa vandringen. Vi vet alla att de ekologiska alternativen inte alltid är de billigaste, men genom att gynna de hållbara krafterna i samhället så får dessa möjlighet att växa och utvecklas.

1 kommentar:

Agneta sa...

Underbart Hållbart! Härligt att få följa hela byggresan från återanvända spikar, hästskit till kontorsbaracker och kyrkotaksekpanel - det känns nästan som att ha varit med... Tack Peter för att du realiserar dina drömmar att ta del av för minst sju generationer framåt och för den fina förebild och inspiratör du är!

Välkommen till Mundekullabloggen

Vi skriver om hur det är att bo och verka på en kursgård, mitt i Småland. Läs mer om våra evenemang och välkommen! hälsar, Anne och Peter Elmberg


http://www.mundekulla.se/